...Det var något speciellt med Pancha och han kunde inte mista sin chans att ta reda på vad det var. Det gick 2 år innan han bestämde sig att ta modet till sig för att prata med henne. Efter alla dessa år han sett henne gå fram och tillbaka med en kropp som såg allt mer sliten ut.

 

Hon såg äldre ut än hon var då allt jobb hade tagit hårt på kroppen och ansiktet glittrade inte längre av solen. Även idag gick hon förbi med sin bror springandes bredvid och en vattenhink bärandes i högra handen. Man såg att den var tung då hela kroppen var lutad åt höger och hennes steg korta. Det var nu han skulle finna modet att gå fram och få ur sig några ord. Efter mycket tvekande gick han tillslut fram med försiktiga steg. Hon märkte honom inte förrän han  stod precis framför henne och han frågade om hon behövde hjälp med att bära vattnet. Utan svar drog han snabbt tag i vattenhinken och började gå med tunga steg bredvid Pancha. 

 

De gick tysta en lång stund innan Pancha tillsut öppnade sig och började prata. Hon berättade om sitt liv och tillslut kunde han inte avbryta henne. Hennes liv var ingen dans på rosor. Föräldrarna hade dött i en bilolycka för 4 år sedan och Pancha hade då själv uppfostrat sin bror. De bodde i en liten hydda med endast ett rum. Varje kväll när det blev mörkt och hon hade nattat sin bror tänder hon fotogenlampan och i ljuset kunde hon då se sin mor. Det var detta som fick henne att orka. 

Hon stannade upp vid hyddan hon precis hade berättat om, denna gången var det hon som drog åt sig vattenhinken. De sa hej då och han började gå tillbaka med lätta steg till dit allt började.